Jag är hemma

Helt plötsligt orkade jag inte blogga längre under min Thailandsvistelse utan ägnade hela min kropp och själ till att sola, festa och ta det lugnt. Ifall det finns någon orolig själv därute som är rädd för att jag slukats av en tsunami, blivit matförgiftad och legat på sjukhus en längre tid, blivit drogad, rånad och mördad, suttit i det ökända thailändska fängelset eller helt enkelt gått vilse så behöver ni inte oroa er längre. Jag är hemma och jag mår ganska bra.

Trots att jag varit hemma i 3 hela månader lider jag fortfarande av världen största Thailandsdepression och skulle göra nästan vad som helst för att få åka tillbaka och fortsätta där jag slutade. Jag kommer helt klart att åka tillbaka nångång, även om det aldrig kommer att vara samma sak.

De tre månaderna vi tillbringade där var de bästa hittills i mitt liv och jag är överglad att jag fick uppleva dem. Önskar bara att de skulle vara lite längre.

Nu blev jag riktigt deprimerad i min bleka födelsedräkt sittandes i detta iskalla höstiga land.

Jag ska fantisera om att jag ligger på stranden och bränner mig en stund.

Sawadee kha!